Efter över tio års uppehåll har jag nu tagit upp golfen igen. Det hela började egentligen under förra OS när vi satt och tittade på golfen och och jag blev lite sugen, detta sa jag till Louise som då inte kommenterade det ytterligare. Tiden gick och jag tänkte inte mycket på det egentligen förrän nu i våras då Louise helt plötsligt sa. – Vi kanske skulle börja spela golf? – Ja gärna sa jag och på den vägen är det, nu skall vi göra denna ”satsningen” tillsammans.  Vi slog några hinkar och det kändes överraskande bra, bollträffen fanns där och på övningsgreenen satt puttarna också hyfsat. Glad i hågen gick jag en dag ut på banan och peggade upp på första tee, ett par provsvingar och sedan är det dags för första utslaget på många år. Bilarna susar förbi på motorvägen strax utanför, det är kallt och lite blåsigt när jag ställer upp mig och försöker skapa bilden av 200 meter rakt ut på fairway. Med den bilden i huvudet börjar jag baksvingen  och  bollen träffas med klacken på klubban , den går visserligen ganska rakt men bara 50 meter längs marken. Jaja, tänker jag, stilla för mig själv att de var ju ändå väldigt länge sedan och stoppar tillbaka klubban i bagen och knallar iväg. Nästa slag bjuder inte på nämnvärt bättre resultat och när jag ett antal slag senare äntligen kommit ut på fairway via en droppad boll vid vattenhindret och  därmed skall slå typ femte eller sjätte slaget är humöret på väg ner. Vad hade jag väntat mig egentligen? Att jag skulle gå på banans par eller rada upp fina slag och sänka alla långputtar, kanske chippa i från greenkant? Några hål senare hade värken börjat komma i armarna och klubban greppades krampaktigt inför varje slag. Humöret var kanske inte det bästa just då och sakta men säkert började jag undra varför, varför i herrans namn skulle jag börja med detta igen? Allt kom tillbaka till mig, all frustration över dåligt spel, över missade puttar! Som genom ett trollslag träffade jag då bollen, om de berodde på att jag vid det här laget var så trött i armarna att jag knappt orkade hålla i klubban, och därigenom inte kunde krama klubbskaftet eller om det berodde på att jag helt enkelt började hitta spelet behöver vi inte rota i. Men det faktum att bollträffen helt plötsligt kom gjorde givetvis humöret bättre. Golf är verkligen en fantastisk sport som skapar ett beroende hos utövaren. Allt kan kännas hopplöst för att plötsligt vända och skapa en euforisk känsla .