Födelseplats för en av Englands, eller världens mest kända ledare. Winston Churchill, här föddes han och här ligger han begravd i grannbyn. Men historien om palatset är mycket äldre än så. Den förste ”Duke of Marlborough” vann slaget vid Blindheim i Bayern, han skrev på baksidan av en krognota till drottningen sitt meddelande där han berättade om segern. Som belöning fick han en bit land som tidigare var kungliga jaktmarker. Han fick även 240 tusen pund att bygga sig ett hem för. Marken fick han med villkor. Varje år skulle han ta sig till Buckingham palace med en flagga märkt med årtal och slottets vapen.

Detta skulle ske på årsdagen av slaget vid Blindheim och gav honom rätt till marken ytterligare ett år. Ett arrangemang som fortgår än idag flera hundra år senare. Hoppas för nuvarande ”Duke of Marlborough” som för övrigt bor i ”annexet” att han inte försover sig eller slarvar till det när det är dags att leverera flaggan. Vore snopet om han blev tvungen att lämna över slottet efter så lång tid. Men han har säkert lagt in det i kalendern. Blenheim palace är utan tvekan värt ett besök, ta gärna en guidad visning som ger mycket mer.

Varje torsdag möts dom i mörkret utanför ett café. Pratar några minuter och sedan cyklar dom iväg ut i den engelska landsbygden, en brokig skara mer eller mindre medelålders män som på detta sätt träffas och tränar ihop. Varje torsdag är det olika rutter och likaså är det olika grupper som cyklar olika förutbestämda vägar. A gruppen cyklar längst, B gruppen lite kortare . Denna gång är det även en D grupp där undertecknad dagen till ära är inbjuden. Målet för alla grupper är detsamma, en avlägsen pub i vad som för en tillrest lätt nervös svensk skulle betecknas som ”mitt i ingenstans”. Den grupp som dagen till ära kallas för D gruppen, ”direkt to the pub” och där då följaktligen jag ingår sätter fart genom Cheltenham, redan här är det stressigt för en vid vänstertrafik ovan svensk. Inte nog med att man inte hittar, man måste också titta åt alla håll eftersom det naturliga sättet att titta efter trafiken inte fungerar här. Det rullar ändå på och vi lämnar staden bakom oss och klättringen uppför vad jag fick beskrivit för mig som ”that hill is nothing” tar sin början, mörkret är kompakt och gruppen splittras. Pulsen stiger och når sitt max, inser här att om jag skall komma levande upp så måste jag göra mitt eget lopp. Kan inte bry mig om att de andras röda baklyktor försvinner i fjärran, den hemska trafiken har ändå lättat och nu är det bara jag och denna helvetesklättring. Ett tramptag till, sedan ett till, och ett till. Pulsen ligger på max och det sticker i armarna eftersom hjärtat inte orkar syresätta tillräckligt fort. Plötsligt en röd baklykta, en av de andra väntar bakom kröken. Inte långt kvar nu upplyses jag om, min trötta hjärna orkar knappt registrera men de andra är också här. Tillsammans rullar vi ner för en smal backe som blir brantare och stenigare ju längre ner vi kommer. Sedan uppför igen, brantare än någonsin men kortare, de andra har sedan länge försvunnit och åter är det bara jag och den där satans backen. Denna gång tvingas jag kliva av och gå en liten bit. Väl uppe dök återigen de andras baklyktor upp och där som genom ett trollslag fanns det plötsligt hus en bit fram, en by, en pub. Jag klarade det. 21 km cykling och nu kom belöningen.

Italiensk lager, inte det jag i vanliga fall tycker kittlar speciellt mycket. Men, efter vad jag nu gått igenom. Efter dessa oerhörda strapatser så kan jag inte dra mig till minnes att en öl smakat godare, det var så håren reste sig på armarna och tårarna kunde skymtas i ögonvrån. Den var helt enkelt fantastiskt god. I backarna under den värsta stunden var tankarna aldrig mer, aldrig att jag sätter min fot på en cykel igen. Efter den första italienska ölen, mjuknar det. Efter öl två och tre mjuknar man ytterligare, fasen vet om inte jag nästa år sitter på en lånad cykel uppför någon gudsförgäten backe i mörkret och svär över hur urbota dum jag är som hoppat på det igen.