Vaknade upp till ett ihållande regn. Egentligen var det enligt prognosen, men när man går och lägger sig till ett strålande väder så tänker man alltid att det kan väl inte slå om på några timmar? Men det kunde det och det såg ut att hålla i sig, vad göra?

Till en början med låg vi kvar i sängen en stund och fikade. Louise satte sedan igång att baka en kaka i omniaugnen som är ett av de bästa köpen på länge.

Funderar över rutten härifrån imorgon, antingen kör man över Berlin eller över Hannover, tror vi tar rutten över Dresden och Berlin.

Det känns bra nu eftersom vi på vägen hit körde genom hela Prag för att ligga på en camping i utkanten av stan. Nu är vi på rätt sida inför morgondagens etapp vilket borde borga för att vi lätt kommer ut ur Prag.

Innan dess skall vi hitta på lite sightseeing även om det regnar men det återkommer vi till lite senare.

Tillbaka igen. Prag! En stad som jag alltid trivts bra i vid tidigare besök. Extremt mycket turister för att vara så här tidigt på säsongen, lite otippat faktiskt.

Karlsbron myllrade som vanligt av turister med alla tänkbara nationaliteter representerade, en promenad över den är ett absolut måste.

Där finns allt ifrån konstnärer som vill rita av dig till ett enmansband spelandes en känd låt vars namn jag inte kommer på. Det sägs att Karl IV som lät bygga bron som ersättning för den gamla som rasat i översvämningar beordrade bönder runtom Prag att leverera färska ägg. Dessa skulle blandas i murbruket för att göra bron starkare, sant eller inte – Karlsbron står ändå kvar. Till skillnad från den svenska armén 1648 tog vi oss över bron och belönade oss därefter med en öl och en cider.

Lite sen lunch sitter bra, fantastiska revben som sköljs ner med en öl bryggd på puben.

Romantische strasse, ett påhitt av Väst Tyskland på 50 talet för att skapa en turistström, bättra på Tysklands dåliga rykte och få omvärlden att se ett Tyskland som fanns innan Hitlers regim och dess gärningar. Det är utan tvekan ett vackert område med en massa vackra vyer och byar. Dess historia sträcker sig mycket längre än Nazityskland, det var givetvis detta man ville framhålla på 50 talet när hela idén med vägen kom till. Vi har t.ex Dinkelsbuhl som under 30 åriga kriget belägrades av svenska trupper under flera veckor för att sen villkorslöst kapitulera. Av rädsla för att de skulle bränna ner staden lär tornvaktens dotter Lore gått ut och mött de svenska trupperna med en skara barn vilka sjöng för den svenska befälhavaren som då blev rörd till tårar och lovade att inte bränna ner staden på villkor att man i all framtid firade svenskarnas mildhet. (Wikipedia)

Detta och mycket annat historiskt längs vägen gör att det utan tvekan är värt att besöka om inte alla så iallafall vissa orter längs vägen. Om man som jag då inte kan låta bli att se tillbaka på historiken bakom varför vägen kom till i dess nuvarande form, för att bättra på Tysklands rykte i omvärlden efter andra världskriget. Om man vill skapa en bild av Tyskland som ett fint och gästvänligt land, detta är ändå en väg eller rutt som besöks av miljontals turister varje år. Borde man inte då bemöda sig med att det längs vägen finns information på andra språk än Tyska, de människor som jobbar längs denna stora turistrutt och de som jobbar på de otaliga campingar och hotell kunde åtminstone ha grundläggande kunskaper i Engelska. Borde dom inte visa det minsta intresse av att göra sig förstådda på något annat språk än tyska? Satt och sökte om nästa eventuella mål på resan, Prag. Hittade en camping i centrala Prag där hemsidan var på 5-6 olika språk och i receptionen pratade man Tjeckiska, Tyska, Engelska. Vilket bra sätt att visa att man vill ha besök från andra länder än sitt eget. Sitter nu i Salzburg och väntar på att det skall sluta regna. Romantische strasse då? Otroligt vackert på sina håll men lite dåligt skyltat och lite brist på intresse från de som jobbar längs rutten drar ner helhetsintrycket. Lite har vi dock kvar att se där så ett återbesök är inte alls uteslutet.

– Här hoppar vi av, säger Louise . Det fortet vill jag se. Bussen passerade förbi en hållplats och jag slänger mig på knappen för att ge chauffören en signal om att vi vill gå av, en hållplats till passerades eftersom jag var lite sen men sen kom vi av bussen. Vi gick mot där vi trodde att uppgången till fästningen låg. Hungern gjorde sig påmind och innan vi gick vidare gick vi in på ett litet ställe för att se om vi kunde få något att äta, det fick vi. Vi åt Rind rouladen bägge två, typ oxrullader.

Efter lunchen och med nya krafter gick således färden mot där vi trodde att man skulle gå upp till fortet.

– Här kan man nog gå, sa jag och Louise höll med. Det såg logiskt ut och vi gick uppför en trappa så lång och så oändlig att personligen trodde jag den aldrig skulle ta slut.

När vi till slut kom upp visade det sig att den bara ledde till en väg som ledde till en oändlig backe upp mot fortet. Jaja, bara att knata på tänkte vi och gick och gick, till slut orkade vi inte mer och stannade för att ändå ta lite kort på det ouppnåeliga fortet.

Bakom oss hör vi då en linbana komma, hade vi gått 100 meter längre fram innan vi började vår oändliga klättring så var där en station där en linbana trafikerade vägen upp till fortet. En linbana som vi dessutom hade löst biljett till via vårt Salzburg två dagars kort…sånt är livet och kanske vi kommer hela vägen upp en annan gång.

Efter en stabil frukost är vi klara att ge oss ut för ytterligare en dag i Salzburg.

På agendan idag står eventuellt en linbanetur och en festival inne i centrum. Gårdagen var den varmaste på resan och vi mäktade bara med en promenad innan vi åkte ut till campingen igen.

Ungefär en och en halv kilometers promenad är det från campingen till Rothenburgs gamla stadskärna omgiven av en ringmur som säkert var ett tryggt skydd mot fienden för några hundra år sedan. Man kan gå runt staden uppe på muren på en slags balkong med skottgluggar strategiskt placerade längs gången.

Idag är det inget vidare skydd mot turisterna som väller in i staden genom de öppna portarna likt nyfikna hundar som luktar sig fram till de olika turistfällorna som inte går att missa med sina otaliga små stånd och affärer. Allt från små skålar till olika skyltar och ölglas saluförs och antagligen köps det ett och annat.

Det finns också en genuin arkitektur och att strosa runt i staden är en härlig upplevelse.

Dock är det alldeles för mycket bilar som kör runt i de trånga gränderna, det känns som att dom faktiskt inte behövs och tillför någonting. Om man bortser från bilarna så är stadskärnan en fantastisk och sevärd plats. Ringmuren är så vitt jag kan bedöma helt intakt och sträcker sig runt hela staden med sina torn och portar. Tidpunkten för detta besök kanske inte var det allra bästa eftersom påskhelgen precis varit och mycket var stängt, även om det nu var tisdag och vardag så var flera restauranger stängda. Efter mycket letande hittade vi en som i vårt tycke och så vitt vi kan bedöma var genuin där vi började med ett glas av det egentillverkade bubbelvinet som smakade fantastiskt.

Lunchen bestod senare av bratwurst mit sauerkraut som intogs med god aptit.

Efter en hel dag var det skönt att gå nerför den branta backen mot campingen, en liten öl hans med på restaurangen precis vid foten till backen innan den sista biten till campingen avverkades.

I Wurzburg hittade vi snabbt en fin parkering och gick på stadsvandring i en fantastisk miljö.

Allt är stängt på helgdagar och denna dag var inget undantag, det är annandag påsk och kyrkklockorna ringer hela tiden. Ett besök på ett café fick den sötsugna att bli belåten.

En kyrka dök upp och vi gick in på vinst och förlust, vilken vinst det var! Otroligt vacker kyrka med gammalt och nytt på väggarna i en smakfull blandning. Väl värt ett besök.

Nu skulle färden på Romantische Strasse ta sin början, förväntansfulla startade vi resan och överlyckliga hittade vi skylten som förkunnade att här är vägen!

Detta är inne i centrala Wurzburg och glada i hågen kör vi iväg, självförtroendet är så stort att vi nu tar beslutet att stänga av gps:en.

– Där var en skylt, ropade Louise efter en knapp kilometer och vi borde svängt vänster istället för rakt fram som jag körde. Vi fortsatte fram och vände vid första bästa ställe som inte kom förrän efter en knapp kilometer. Väl tillbaka vid platsen för brottet så var den bruna skylten som bortblåst. Efter ett par kilometer längs vägen såg vi fortfarande ingen skylt. Ett stopp senare och efter ny programmering i gps:en kommer vi tillbaka och hittar skylten som förkunnar att nu är vi på rätt väg igen. En timme senare blir Louise alltmer frustrerad eftersom de orter hon förväntat sig inte dyker upp. Ytterligare ett stopp senare konstaterar vi, eller rättare sagt Louise konstaterar att vi åkt åt fel håll. Med tanke på att klockan nu för länge sedan passerat lunchtid valde vi att åka närmaste vägen via autobahn till målet för kvällen, Rothenburg. Den förbokade campingen visade sig vara riktigt mysig och campingvärden rekommenderade en restaurang 100 meter uppför backen. Efter en snabb parkering rusade vi så uppför backen och möttes av en mysig restaurang som heter Gasthof schwarzes lamm.

Var sin schnitzel med spätzle var magisk ihop med en weissbier i mitt fall och ett glas rosé i Louise fall vilket gjorde att denna dag vände till att bli fulländad. Faktum är att det smakade bättre än något gjort på riktigt länge. En promenad i omgivningarna efter maten gjorde att vi nu känner oss nöjda med dagen och gör kväll i husbilen.

Letade efter tömningsstationen för toan, gick fram och tillbaka på campingen men kunde inte hitta den. Plötsligt ser jag en man komma gående med en toakasset..låtsas som det regnar lite medan han passerar och smyger sen efter för att se vart han tar vägen. Han går in på herrtoaletten och där inne på herrarnas i ett hörn är det alltså latrintömning..?

Men hallå…inne på herrarnas, hur tänkte dom där? Det innebär att i Tyskland är det förutbestämt att mannen tömmer toan..vilket det i och för sig är i vår familj också men det beror inte på någon officiell regel utan att jag är beordrad av min fru..

Efter en resa från Kiel där både köer och annat gjorde att vi tvingades övernatta på en rastplats ihop med långtradarchaufförer från Polen, Holland, Tyskland, Rumänien och säkert några andra nationaliteter vilket med facit i hand gick alldeles utmärkt så körde vi sista timmen ner mot Koblenz.

Väl framme där visade det sig att campingen var full, mannen i receptionen sa att han hade avvisat 160 husbilar dagen innan. Vad göra? Louise och jag har tillsammans en förmåga att prata ihop oss och komma fram till nya lösningar, vi åkte på vinst och förlust genom stan för att leta efter en ställplats som inte fanns. Vi pratade igenom våra alternativ och kom fram till att vi kör mot Wurzburg som är starten på romantische strasse. Gps:en programmerades för att undvika motorvägar då vi känner att vi nu har fått nog av dom. Detta ledde oss till en ort som heter Bad Ems, en liten ort med 9000 invånare som jag förstår är känd som kurort.

Vi fick plats på en liten camping längs floden Lahn vars flöde rinner ut i Rehn.

Ibland känns det som att ödet leder vägen till något bra! Vi hade tänkt se Koblenz men nu fick vi se något annat minst lika vackert och trevligt. En kort cykeltur och vi var inne i centrum där de vackra byggnaderna avlöste varandra längs kanalen.

Efter en trevlig öl/vinpaus var det bara några minuters tur hem för att inleda grillförberedelserna inför middagen.