– Här hoppar vi av, säger Louise . Det fortet vill jag se. Bussen passerade förbi en hållplats och jag slänger mig på knappen för att ge chauffören en signal om att vi vill gå av, en hållplats till passerades eftersom jag var lite sen men sen kom vi av bussen. Vi gick mot där vi trodde att uppgången till fästningen låg. Hungern gjorde sig påmind och innan vi gick vidare gick vi in på ett litet ställe för att se om vi kunde få något att äta, det fick vi. Vi åt Rind rouladen bägge två, typ oxrullader.
Efter lunchen och med nya krafter gick således färden mot där vi trodde att man skulle gå upp till fortet.
– Här kan man nog gå, sa jag och Louise höll med. Det såg logiskt ut och vi gick uppför en trappa så lång och så oändlig att personligen trodde jag den aldrig skulle ta slut.
När vi till slut kom upp visade det sig att den bara ledde till en väg som ledde till en oändlig backe upp mot fortet. Jaja, bara att knata på tänkte vi och gick och gick, till slut orkade vi inte mer och stannade för att ändå ta lite kort på det ouppnåeliga fortet.
Bakom oss hör vi då en linbana komma, hade vi gått 100 meter längre fram innan vi började vår oändliga klättring så var där en station där en linbana trafikerade vägen upp till fortet. En linbana som vi dessutom hade löst biljett till via vårt Salzburg två dagars kort…sånt är livet och kanske vi kommer hela vägen upp en annan gång.