-Akta inte den vägen, sa vi bägge exakt samtidigt och vek av i den stora lobbyn för att gå en annan väg. Där var dom, dom sällskapssökande, dom genomtrevliga men ack så pratglada, dom som aldrig slutar och stannar kvar och pratar i all oändlighet. Vi har ett fantastiskt samspel nu och går elegant en annan väg för att komma ut till baren.

Väl framme i baren gör Louise det fullständigt otippade, med en självklarhet som om hon ägde stället och med en elegans som vore hon den ädlaste primadonnan glider hon fram, ja hon svävar förbi hela kön och vänder sig till bartendern med en auktoritet av sällan skådat slag.

– Dos Gin-tonic, por favor.

Bakom står jag, kungen av ”tränga sig före i kön” med en tår i ögonvrån, lätt darrande överläpp och bröstet fyllt av stolthet.

– Tänk vad hon kan, viskade jag för mig själv och tog emot min drink, smuttade på den av rös av välbehag.