Tankar från en solstol

Är så fascinerad över sättet man försöker styra upp distanseringen på hotellet, i en gång är det pilar som visar högertrafik, nästa gång blir det helt plötsligt vänstertrafik. Allt är som gjort för att vi hela tiden kolliderar med varandra. Är det en vaktmästare som gjort det, eller kanske det är flera? Kanske en spansk vaktmästare i ena korridoren medan en brittisk dito jobbar på i en annan korridor. Eller är det ett resultat av någons lustiga sinne för humor? Får nog aldrig reda på det.

En sak som är konsekvent här är användandet av munskydd, kommer man till baren utan munskydd så är det bara att vända tillbaka och sätta på sig munskydd innan man kan få det man önskar att dricka. Som svensk är man inte så van vid användandet av munskydd, efter ett par dagar så börjar även det bli en vana. Det krävs bara när man går fram till baren, när man går in på restaurangen, vid buffén men givetvis inte när man satt sig vid sitt bord. I affärer är det obligatoriskt men inte ute på promenad längs trottoarerna.

Det är kolossala mängder mat som konsumeras på ett sånt här hotell. Det finns i princip någon typ av mat att tillgå från tidig morgon till sen kväll.

Tyskar, holländare, danskar, svenskar och en och annan engelsman förser sig av hjärtans lust av buffén, dom slafsar i sig korvar och köttbitar, fisk och kyckling. Det finns kanariska specialiteter och chicken nuggets med pommes för den som föredrar det. Allt sköljs ner med rött eller vitt vin och någon öl. Salladsbuffén är enastående, färska grönsaker och frukt så man kan mixa sin egen sallad, min favorit är den färska löken som är så mild och god i smaken.

Efter respektive måltid sätter sig de flesta i antingen någon av barerna eller på en solstol för att smälta maten, gärna med en drink. Bara för matsmältningen förstås.

Levnadsglada

Jag och min fru Louise kan för vissa framstå som impulsiva. Skulle hellre känneteckna oss som levnadsglada och att vi vill utnyttja den tid vi har till att göra det vi vill. Jag vill inte bli gammal och plötsligt känna att allt det man planerat att göra då inte blir av för att man är för trött, eller sjuk. Vet att så många tänker annorlunda och sparar och gnetar för att göra allt sen. Tänk om inte sen finns?

Vi har under typ sex år gått från liten båt till lite större båt, kuskat runt på västkusten med den och sen gått över till husvagn under två år för att sen under fyra år haft två husbilar. Nu är vi tillbaka med ny husvagn, ”är inte det att backa” var det en som sa?

– Nej jag tycker inte det, svarade jag. Vi går fram mot nya utmaningar.

När vi skaffade husbil ville vi åka runt och stanna där vi hade lust. Verkligheten är efter några år helt annorlunda. Alla ställplatser är fulla senast kl 13:00 på dagen, när vi kommer fram efter att ha jobbat klart för veckan så är det alltid fullt. Dessutom så är alla ställplatser inte supertrevliga utan ligger i ett industriområde eller på en båtuppläggningsplats med en massa båtvaggor huller om buller.

Vi märkte att ju längre tiden led så hamnade vi allt oftare på campingar. Vi låg också still fler dagar.

Nu har vi alltså haft husvagnen en vinter uppställd på camping, tillbringat ungefär strax under 20 nätter framtill jul. Tycker vi det är bra? Ja absolut men suget efter båt kommer tillbaka. Louise har länge pratat om båt.

Jag har hela tiden sagt att jag är klar med båt. Med lite distans och eftertanke så är det nog västkusten jag är färdig med, här har jag tillbringat min barndoms somrar med att kuska upp och ner i kända farleder. Bitvis kan man nästan varje grynna och sten. Vet var man kan gena och var man inte kan, ibland genom att man lärt sig den hårda vägen. Det är nog det som var grunden till att jag sa att ”jag är färdig med båt”.

– Kan vi inte ha båt här då, sa Louise när vi satt på campingen i Lidköping.

Jag tänkte efter några gånger och kom fram till att Vänern har jag inte gått mycket i med båt. Här finns nog en del stenar och grynnor att utforska.

– Jamen vad fasen, vi säljer vagnen och skaffar båt som vi lägger här.

– Vi kan gå kanaler och gå till Läckö slott. vi kan ju till och med gå till Karlstad, sa jag. Därmed var det kört för mig, båt är alltid båt. Ett gift! Antagligen kommer det att gå fort nu, vi gillar inte att vänta någon av oss.

Vad var det jag sa?

En helg tillbringas i Lidköping, vad gör vi? Vi köper en båtplats i hamnen, en andel i Framnäs hamnförening. En helg till och där dök båten upp. Vi kontaktar säljaren och åkte för att titta. Vi fastnar givetvis för båten som lika givet är rejält mycket dyrare än vad vi först tänkt oss. Vi sitter och pratar med säljaren och kommer överens om ett bra inbytespris på vår husvagn, sagt och gjort och så var vi båtägare igen.

Show i hotellbaren

Uppträdandet för kvällen börjar, ett spanskt coverband som rullar igång med kända toner. So far away ( Dire straits). Här sitter vi med en god drink efter maten och blir uppassade av bartendern, underhållna av musikerna, man kan definitivt ha det sämre.

Palmerna är fantastiskt imponerande, funderar på om dom har årsringar åt andra hållet, alltså om det är på höjden man kan räkna åren? Måste googla det vid tillfälle, nu myser vi bara en stund och funderar snart på annat.

En dag har gått och många återstår av vår efterlängtade semester. Snart är det dags att lägga sig för att få några timmars välbehövlig sömn innan en ny ansträngande dag i solstolen börjar. Lite utflykter är planerade men det återkommer vi med längre fram.

Musiken då? Antagligen en av dom sämsta tolkningar av en otroligt bra låt jag någonsin hört. Men va fasen, lite gött är det ändå.

Resan till Gran Canaria

Nerverna hängde som vanligt lite på utsidan när dom närmade sig flygplatsen.

-Där är nog P3, sa Louise när dom precis passerat infarten till P huset.

– Va, är det där, sa Pelle och körde vidare och tvingades ta ett extra varv runt parkeringshusen. Till slut hittade dom in på rätt ställe och parkerade bilen. Nu skulle bara alla kontroller avklaras innan semestern började på allvar.

Väl inne i hallen var det självklart kö till en stängd incheckningsdisk.

-Vi letar upp en apparat och skriver ut väsktaggar, sa Louise och började springa runt överallt för att leta efter en apparat som fungerade , behöver vi säga att det var utan framgång?

Till slut accepterade hon att det fick nog bli kön ändå, men inte utan att fråga i informationsdisken.

Det rullade på ganska bra när dom väl öppnade och snart stod dom i nästa kö, till säkerhetskontrollen. Den gick också över förväntan och rätt vad det var så satt Pelle med en whisky och kände att nu djäklar började semestern.

En snap från dottern ställde allt på ända, planet försenat till 22:40. Men för helvete tänkte Pelle där han satt med sin medicin för att känna sig bättre till mods vid embarkerandet av den där satans plåtlådan. Louise kom springandes tillbaka och hade uppenbarligen sett på någon informationsskärm detsamma som stod i snapen från dottern. Efter en stund lyckades Louise med hjälp av några andra hjälplösa och smått chockade medresenärer luska ut att ett informationsmöte skulle hållas vid gate 19 om en stund.

Vid gate 19 samlades en brokig skara, vissa förtvivlade, andra satt och pratade och skojade lite med varandra, några barn hittade en rutschkana och åkte upp och ner i den under högljudda skratt. Louise satt och funderade på om vi skulle åka hem eller stanna kvar, Pelle i sin tur lämnade det till henne eftersom han i sin iver att dämpa resfebern inmundigat mer än lagen tillät för att köra bil.

– Vad tycker du, frågade Louise.

– Du bestämmer , sa Pelle och tänkte att 22:40 var satans länge att hänga här, blir både dyrt och hög promillehalt innan det var dags att kliva ombord ikväll.

Högtalaren sprakade till och en helt oengagerad människa förkunnade att planet från Stockholm hade tekniska fel och vi fick minsann en voucher på 200kr att shoppa loss för i restaurangerna. Ett antal upprörda röster hördes i lokalen men efterhand skingrades ”gänget”och försvann ut genom dörrarna till den ” riktiga världen” utanför security zonen.

Precis hemkomna kom så ett sms att nu hade man som genom ett trollslag hittat ett flygplan som fanns på Landvetter med avgångstid 15:30. Pelle & Louise tittade på varandra och unisont sa dom att vi kommer iallafall fram i vettig tid, sov därefter liten en stund och åkte sen till flygplatsen igen. Efter en liten utflykt på 14 mil tur och retur så var dom alltså till slut vid gaten och klev ombord, självklart hade Pelle sin vana trogen samlat mod i baren för typ 400-500 kronor.

Från och med nu gick resan helt odramatiskt och väl framme kom väskorna direkt och dom var till och med först ut, den förbokade taxin stod utanför och väntade. 25 minuter senare var dom incheckade och hotellet hade förberett lite kallskuret i restaurangen. En lång och stökig dag fick till slut en bra avslutning. Semestern kan börja!