– Jag anmäler mig till ett lopp, sa jag någon gång i våras. Det är ett sätt att komma igång med träningen.

Det blev Varbergsloppet, ett stadslopp över 10 km. Samtidigt passade vi på att boka in oss på campingen eftersom Louise ville prova att ligga still med husvagnen en vecka. Att vi sedan när vi skulle köpa en bänk till förtältet råkade köpa en husbil istället är en annan historia.

Nu är vi iallafall här, dagen för loppet och av den planerade träningen inför dagen blev det inte mycket bevänt med.

Starten gick och efter ca: 1 km kändes det som att strupen var torr som en öken och pulsen uppe i en obehaglig nivå.

När jag närmar mig 2 km börjar tankarna komma, ”varför gör jag det här ” varför utsätter jag mig för detta” ”jag måste bryta”… men av någon outgrundlig anledning fortsätter jag ändå. Vid 4,5 km närmar vi oss toppen på banan och efter det är det lite lättare med utför eller slät löpning. Strax före krönet kommer en lite äldre herre ikapp mig. Jag antar att han såg mitt plågade ansikte och sargade kropp för han saktade in lite och visade en knuten näve som för att ge lite energi. Kom igen nu, nu kör vi förmedlade hans ansikte och knutna näve, och ta mig tusan jag tror han lyckades gjuta lite mod i mig för när jag kom över krönet kände jag att nu är det ”bara” hälften kvar. Utför ner mot Kurhotellet gick det lättare och plötsligt var det bara 3 km kvar. Extraturen runt Apelviken och Subbe fyr gick i ett nafs och där var plötsligt skylten som förkunnade att 9 km var avverkade. Nu sticker det i händerna av hög puls men enveten som jag är så finns det inte att sluta nu. MÅLET syns därframme.

Ingen höjdar tid men det gick och nu känns det ändå rätt bra.

Världens bästa återhämtningsdryck, jösses vad gott det smakade. Plötsligt hör jag någon säga, nästa år blir det under 60 minuter. Ser mig omkring och förstår sakta att det var jag som sa det, nästa år..det innebär ju att jag måste igenom detta igen , ja varför inte. Skål!