Idag vänder veckan, en viss känsla av att nu är det snart slut infinner sig. Men bara en kort stund, lite morgondis gör att vi väljer en promenad efter frukost. Faktisk lika bra eftersom tre hela dagar i solen satt sina spår hos oss bägge. En god cappuccino på ett fik vid fyren, härligt att sitta en stund och titta på surfarna som kämpar sig ut genom vågorna liggandes på magen och paddlandes med armarna samtidigt som de spanar ut efter den perfekta vågen, plötsligt ökar frenesin i paddlingen och han vänder upp mot vågen, ställer sig upp med ett hopp och surfar med in en bit för att sedan vända om och kasta sig i vattnet bara för att börja om paddlingen ut genom vågorna. Marie Fredriksson sjöng om den sjunde vågen, det sägs att var sjunde våg är större än de andra. Om det stämmer vet jag inte men den sången är det som dyker upp i huvudet när jag tittar på hur dom kämpar genom vågorna.

Längre bort på stranden är det några som gjort konstverk av sand, det är diverse julmotiv och det som fångar min uppmärksamhet är väl främst Bart Simpson som sitter med sin öl och med en fin tomteluva. Kan det vara igenkänningsfaktorn som gör att jag fastnar för honom, ingen aning men likt Bart kommer jag förmodligen att hamna i ungefär samma position vad det lider under dagen.

Mitt i veckan som sagt, lika långt kvar som det har gått. Både tråkigt och skönt på en gång, det är tråkigt om man tänker på att hemresan närmar sig men om man som jag föredrar att se ”glaset som halvfullt istället för halvtomt ” så är det ju en massa mysiga dagar kvar.

-Akta inte den vägen, sa vi bägge exakt samtidigt och vek av i den stora lobbyn för att gå en annan väg. Där var dom, dom sällskapssökande, dom genomtrevliga men ack så pratglada, dom som aldrig slutar och stannar kvar och pratar i all oändlighet. Vi har ett fantastiskt samspel nu och går elegant en annan väg för att komma ut till baren.

Väl framme i baren gör Louise det fullständigt otippade, med en självklarhet som om hon ägde stället och med en elegans som vore hon den ädlaste primadonnan glider hon fram, ja hon svävar förbi hela kön och vänder sig till bartendern med en auktoritet av sällan skådat slag.

– Dos Gin-tonic, por favor.

Bakom står jag, kungen av ”tränga sig före i kön” med en tår i ögonvrån, lätt darrande överläpp och bröstet fyllt av stolthet.

– Tänk vad hon kan, viskade jag för mig själv och tog emot min drink, smuttade på den av rös av välbehag.

En av de stora behållningarna med hotellvistelser är väl ändå frukost. Här kan man inte klaga på kvaliteten på den, inte på något sätt. Louise överraskade mig med ett glas Cava blandat med apelsinjuice att skölja ner den blygsamma tallriken med ägg av alla de sorter jag plockat åt mig strax innan från den gigantiska buffén.

Kommer osökt att tänka på pytonormen. Det finns flera exempel på att pytonormar ätit upp en krokodil eller en gnu. Den har käkar som går ur led vilket ger den möjlighet att liksom trä sig själv över ett byte som nästan är lika stort som den själv. Sedan tvingas den ligga och smälta maten i upp till en vecka. Likt en pytonorm ligger jag nu i solstolen och smälter frukosten, hoppas jag hinner snabbare än en pyton, snart öppnar ju lunchbuffén!

Som alltid innan man skall iväg på en längre resa så var natten orolig, jag sov nog bättre än Louise men vi fick väl ungefär 5 timmars sömn innan klockan ringde och den obevekliga signalen för att stiga upp var ett faktum. Upp och göra det sista klart, lite pulverkaffe i termosmuggen och sen bar det iväg i den glesa morgontrafiken, eller kanske den sena natttrafiken är ett mer riktigt begrepp klockan fyra på natten.

Framme på Landvetter är det så skönt att ha förbokat plats i garaget, bara att köra in och parkera. Tror aldrig vi stått så nära utgången som denna gången. Väl inne i avgångshallen var det en barnlek att checka in i automaten och via en snabb ”bagage drop” så fann vi oss helt plötsligt i securitykön. Även den gick otippat fort och innan vi visste ordet av så var vi klara och iallafall jag kunde slappna av i väntan på boarding. Slappnar av på ett sånt här ställe gör jag bäst med en eller ett par Famous Grouse.

Boarding enligt tidtabell och i luften vill man ju bara att tiden skall gå fort, väntar på drinkvagnen, väntar på mat, köar till toaletten och väntar på drinkvagnen igen. Blev utskälld av en passagerare som satt lite illa till vid toaletten. Folk genade över hennes plats för att komma till andra gången där en ledig toalett fanns, det försökte jag också..egentligen inte hennes fel men hon satt illa till helt enkelt. Måste ändå säga att maten var väldigt god, god krydda och bra smak. Generellt tycker jag att flygmaten blivit ett par nivåer bättre på senare år, tror man insett att på tiotusen meters höjd är smaklökarna inte samma som på marknivå. Men känner inte smaker på samma sätt och maten bör vara mer kryddstark för att smaka gott. Det var den och den smakade jättebra! Paulina hette flygvärdinnan som servade oss, det gjorde hon med den äran. Denna gång satt vi så långt fram att vi såg och hörde det som hände bakom draperiet där dom jobbar med maten, med drinkvagnen och med de beställningar vi alla gjort hemifrån soffan. Det är inte någon semester att jobba som flygvärdinna, dom springer och kämpar hela tiden. Vi sitter mest och undrar varför dom inte kommer med den där maten någon gång, hur svårt skall det vara att bära ut lite brickor och att hämta en gin tonic egentligen? Det är nyttigt att ibland sitta och observera andra som jobbar, de flesta gör så gott dom kan. Ungefär en halvtimme kvar till landning, alla har fått sin mat, sina drinkar och toalettkön ringlar sig lång i gången och Louise sover. Jag är härligt avslappnad och nu känner jag att semestern börjar på riktigt.