Varje torsdag möts dom i mörkret utanför ett café. Pratar några minuter och sedan cyklar dom iväg ut i den engelska landsbygden, en brokig skara mer eller mindre medelålders män som på detta sätt träffas och tränar ihop. Varje torsdag är det olika rutter och likaså är det olika grupper som cyklar olika förutbestämda vägar. A gruppen cyklar längst, B gruppen lite kortare . Denna gång är det även en D grupp där undertecknad dagen till ära är inbjuden. Målet för alla grupper är detsamma, en avlägsen pub i vad som för en tillrest lätt nervös svensk skulle betecknas som ”mitt i ingenstans”. Den grupp som dagen till ära kallas för D gruppen, ”direkt to the pub” och där då följaktligen jag ingår sätter fart genom Cheltenham, redan här är det stressigt för en vid vänstertrafik ovan svensk. Inte nog med att man inte hittar, man måste också titta åt alla håll eftersom det naturliga sättet att titta efter trafiken inte fungerar här. Det rullar ändå på och vi lämnar staden bakom oss och klättringen uppför vad jag fick beskrivit för mig som ”that hill is nothing” tar sin början, mörkret är kompakt och gruppen splittras. Pulsen stiger och når sitt max, inser här att om jag skall komma levande upp så måste jag göra mitt eget lopp. Kan inte bry mig om att de andras röda baklyktor försvinner i fjärran, den hemska trafiken har ändå lättat och nu är det bara jag och denna helvetesklättring. Ett tramptag till, sedan ett till, och ett till. Pulsen ligger på max och det sticker i armarna eftersom hjärtat inte orkar syresätta tillräckligt fort. Plötsligt en röd baklykta, en av de andra väntar bakom kröken. Inte långt kvar nu upplyses jag om, min trötta hjärna orkar knappt registrera men de andra är också här. Tillsammans rullar vi ner för en smal backe som blir brantare och stenigare ju längre ner vi kommer. Sedan uppför igen, brantare än någonsin men kortare, de andra har sedan länge försvunnit och åter är det bara jag och den där satans backen. Denna gång tvingas jag kliva av och gå en liten bit. Väl uppe dök återigen de andras baklyktor upp och där som genom ett trollslag fanns det plötsligt hus en bit fram, en by, en pub. Jag klarade det. 21 km cykling och nu kom belöningen.

Italiensk lager, inte det jag i vanliga fall tycker kittlar speciellt mycket. Men, efter vad jag nu gått igenom. Efter dessa oerhörda strapatser så kan jag inte dra mig till minnes att en öl smakat godare, det var så håren reste sig på armarna och tårarna kunde skymtas i ögonvrån. Den var helt enkelt fantastiskt god. I backarna under den värsta stunden var tankarna aldrig mer, aldrig att jag sätter min fot på en cykel igen. Efter den första italienska ölen, mjuknar det. Efter öl två och tre mjuknar man ytterligare, fasen vet om inte jag nästa år sitter på en lånad cykel uppför någon gudsförgäten backe i mörkret och svär över hur urbota dum jag är som hoppat på det igen.

Det är en viss känsla när det är klart, när poolen är fixad inför vintern och utemöblerna är undanstuvade. När husvagnen är tömd på vatten, veden är staplad och första brasan tänds. Lika obeskrivligt tråkigt som det är att ta tag i dessa saker, lika förlösande härligt är det när det väl är klart. Ungefär som när släpkärran står ute på uppfarten full med skräp som man i veckor dragit sig för att åka till återvinningen med, när man till sist tagit sig samman och gjort det uppfylls man av en slags befrielse som är svår att beskriva. Nu är faktiskt både släpkärran tom och allt tidigare nämnt klart. Fy fasen vad skönt. Kom igen nu vinter, bara kom för här är vi beredda.

Känslan att stå här är oslagbar, att stå här och dricka en öl bakom grillen med ett par fina bitar kött som fräser sakta. Att stå här i den goda lukten och titta ut över hakefjorden och

samtidigt se solen sakta gå ner över Tjörn, det är för mig livskvalité av stora mått. Sommaren har inneburit många likande kvällar, många grillaftnar med poolparty har det varit. Känslan denna gång är ändå speciell, känslan är att nu är det antagligen sista gången för i år. Det kunde varit en känsla av vemod men hur jag än letar i mitt inre så känner jag bara en stor tacksamhet att jag får uppleva detta ikväll. Nu tar ju hösten vid, vedförrådet är fyllt och kvällarna vid grillen ersätts av lika härliga kvällar vid brasan. Allt har sin tid och nu ser vi fram mot höstmörkret och mysiga brasor. Allt har sin tid!

-Fotskäl, aldrig hört talas om det, sa Louise.

-Namnet låter bekant tycker jag, har nog hört det någon gång, sa jag. Genast började vi googla på det.

– Någonstans i närheten av Kinna , sa Louise efter en stund. Wilma skall på läger dit.

Nu är vi som sagt här och tro det eller ej men det fanns en ishaĺl härute i skogen. Mitt ute i ingenstans dök skylten upp som visade på ishallen.

10,9 grader står termometern på inne i ishallen. Detta är högst upp på läktaren där värmen samlas, varför vara ute i den 20 gradiga härliga septemberdagen när man kan välja ishallen i Fotskäl. Hursomhelst så är det roligt att titta på tjejerna, ännu roligare är det att stå alldeles ovanför och lyssna på snacket mellan övningarna. Lyssna på hur så unga tjejer pratar ihop sig om hur dom skall göra. Två grupper åker i mina ögon runt i kring och ibland korsas deras vägar till synes helt slumpmässigt. Givetvis är det inte slumpmässigt utan det är precis det tjejerna livligt diskuterar. Hur dom skall mötas bättre bästa gång eller

” om vår grupp gör så här så kan ni komma här ”.

Nåja lite kul är det iallafall. En söndag i september när det är 20 grader varmt…utanför.

Den ligger längst ner på området, närmaste granne är havet. Endast några beachvolleyplaner skiljer det nedre poolområdet från sanddynerna som är gränsen till stranden. Formad som en åtta med en grundare del i ena änden, den ände som man kommer in till först när man passerat trappan som leder upp till baren och lunchrestaurangen.

Den grunda delen börjar på ungefär 40 cm för att bli djupare ju längre mot den smala passagen som leder till djupdelen man kommer. Den djupa delen är ca:1,5 meter och den blåa mosaiken ger en härligt glittrande blå färg i solskenet. Runtom står med ett par meters mellanrum fasta träparasoll med basttak som flankeras av jämna rader med solstolar där det på dagarna ligger människor med skiftande karaktär, där finns den soldyrkande kvinnan som till varje pris skall ytnyttja alla dygnets soltimmar. Där finns de som söker skuggan under parasollet för att spela Yatzy, givetvis finns barnen som med sina uppblåsbara puffar på armarna glatt tjoar och plaskar i vattnet under föräldrarnas vakande ögon. Kvinnan som ligger halvt i skuggan och läser sin bok är givetvis även hon representerad. Ett par sitter mest i skuggan och pratar, kanske håller dom på att planera höstens husrenovering hemma i Sverige, eller Holland för den delen. Badvakten sitter i änden på poolen på sin stol och ser allmänt uttråkad ut, surfar lite slött på sin mobil. En man sitter och skriver något på sin mobil, kanske uppdaterar han facebook, skriver på sin blogg eller rentav spelar golfspel. En annan man sitter och biter på naglarna samtidigt som han läser sin bok, frun ligger bredvid i sin stol och sover med öppen mun. Kanhända sover hon inte optimalt på natten och tar igen lite välbehövd sömn nu på dagen. Ett tyskt manligt par smörjer in varandra med solkräm för att sedan mest hålla sig i skuggan, med jämna mellanrum promenerar dom uppför stentrappan till baren för en öl och en cigarett. Kvinnan med boken ler kärleksfullt mot sin öldrickande man som sitter och fingrar på sin mobil. En toplesssolande dam ligger på rygg med sin make bredvid sig, kanske sover han eller så ligger han och tittar ömsint på sin fru? Ett sällskap som skulle gå till lunchrestaurangen diskuterade var man skulle vara efter lunch, några tyckte att dom skulle gå tillbaka till detta poolområdet varpå den soldyrkande kvinnan kom med argumentet att det var sista dagen och promenaden som säkerligen tog 5 minuter stal soltid. Det verkar ha avgjort saken för dom syntes inte till mer. En helt vanlig dag vid poolen.