Jag och min fru Louise kan för vissa framstå som impulsiva. Skulle hellre känneteckna oss som levnadsglada och att vi vill utnyttja den tid vi har till att göra det vi vill. Jag vill inte bli gammal och plötsligt känna att allt det man planerat att göra då inte blir av för att man är för trött, eller sjuk. Vet att så många tänker annorlunda och sparar och gnetar för att göra allt sen. Tänk om inte sen finns?

Vi har under typ sex år gått från liten båt till lite större båt, kuskat runt på västkusten med den och sen gått över till husvagn under två år för att sen under fyra år haft två husbilar. Nu är vi tillbaka med ny husvagn, ”är inte det att backa” var det en som sa?

– Nej jag tycker inte det, svarade jag. Vi går fram mot nya utmaningar.

När vi skaffade husbil ville vi åka runt och stanna där vi hade lust. Verkligheten är efter några år helt annorlunda. Alla ställplatser är fulla senast kl 13:00 på dagen, när vi kommer fram efter att ha jobbat klart för veckan så är det alltid fullt. Dessutom så är alla ställplatser inte supertrevliga utan ligger i ett industriområde eller på en båtuppläggningsplats med en massa båtvaggor huller om buller.

Vi märkte att ju längre tiden led så hamnade vi allt oftare på campingar. Vi låg också still fler dagar.

Nu har vi alltså haft husvagnen en vinter uppställd på camping, tillbringat ungefär strax under 20 nätter framtill jul. Tycker vi det är bra? Ja absolut men suget efter båt kommer tillbaka. Louise har länge pratat om båt.

Jag har hela tiden sagt att jag är klar med båt. Med lite distans och eftertanke så är det nog västkusten jag är färdig med, här har jag tillbringat min barndoms somrar med att kuska upp och ner i kända farleder. Bitvis kan man nästan varje grynna och sten. Vet var man kan gena och var man inte kan, ibland genom att man lärt sig den hårda vägen. Det är nog det som var grunden till att jag sa att ”jag är färdig med båt”.

– Kan vi inte ha båt här då, sa Louise när vi satt på campingen i Lidköping.

Jag tänkte efter några gånger och kom fram till att Vänern har jag inte gått mycket i med båt. Här finns nog en del stenar och grynnor att utforska.

– Jamen vad fasen, vi säljer vagnen och skaffar båt som vi lägger här.

– Vi kan gå kanaler och gå till Läckö slott. vi kan ju till och med gå till Karlstad, sa jag. Därmed var det kört för mig, båt är alltid båt. Ett gift! Antagligen kommer det att gå fort nu, vi gillar inte att vänta någon av oss.

Vad var det jag sa?

En helg tillbringas i Lidköping, vad gör vi? Vi köper en båtplats i hamnen, en andel i Framnäs hamnförening. En helg till och där dök båten upp. Vi kontaktar säljaren och åkte för att titta. Vi fastnar givetvis för båten som lika givet är rejält mycket dyrare än vad vi först tänkt oss. Vi sitter och pratar med säljaren och kommer överens om ett bra inbytespris på vår husvagn, sagt och gjort och så var vi båtägare igen.

Hösten är här och det är dags att packa in husbilen för vintern. Börjar med takinspektion, ser helt ok ut. Torrt och fint, i år har vi köpt ett täcke så det blir spännande att se hur det går att klä in den.

Ser ut som en utmaning att ”klä” på bilen sin vinterdräkt. Men det är väl bara att börja i ena änden antar jag.

Sådär, blev riktigt bra om man får säga det själv. Allt annat är klart och värmen står på 10 grader, det går lätt att höja om bilen skulle behövas som gästrum eller annat i vinter. Längtan efter nästa sommar blir påtaglig när man pysslar i och kring bilen, en känsla av vemod fyller oss när sista dragkedjan stängs och avslutar denna säsong.

Tanken på en vinteruppställning på camping finns hos oss, ett sätt att både förvara husbilen och att kunna utnyttja den även på vintern. Men det får bli ett annat år, nu får den stå här med vinterrocken på och känna sig lite lagom varm. Och det är faktiskt bara drygt fyra månader tills det är dags att klä av den och dra iväg på nya äventyr. Tanken finns på Gotland men även norrut är uppe till diskussion, en stor del av resan är faktiskt planeringen innan. Tror vi tänder en brasa, värmer på lite glögg och drömmer oss bort…

Vem fasen bor här? Tåget stannar och alla tittar ut, men det kan väl inte vara allt? En perrong , ett tågstopp och en ljusskylt. Någon måste väl bo här och kalla det sitt hem, sin födelseort, sitt allt! Någon borde ha detta som sitt livs stora kärlek, alltså vad gäller geografisk tillhörighet. För mig är det just bara en perrong, ett tågstopp och en ljusskylt på väg mot andra mål..

Det känns som en evighet sedan sist, men nu äntligen är vi tillbaks. Efter en eon av shoppingtid kommer jag äntligen fram till vattenhålet, sportbaren på Gekås. Vad händer då? Givetvis ingen sittplats ledig. Jaja, här ser ni en som kan stå och dricka öl!

Djurgården-Timrå på tv, inte mina lag precis men bättre än inget. Gumman kan lugnt shoppa vidare ett tag! ? Vi har det bra!

Tisdag kväll bjöd på fantastiskt väder, alternativen var antingen ut och springa, greja i trädgården eller något annat. Efter lite överläggningar kom vi till ett beslut i koncensus, vi åkte ut och spelade golf. Förvånande nog var vi ensamma på banan.

Spelet nådde verkligen inga högre nivåer men vissa gånger är resultatet av sekundär betydelse och detta var ett sånt tillfälle. Hur många sådana här kvällar får vi på en säsong, kanske ett par stycken. Avslutningen hemma kan man inte klaga på.

Om man skall vara petig så kunde poolen varit lite varmare, den var bara 30,6 och isen i whiskeyn smälte lite fort men jag vill inte verka gnällig så i det stora hela kändes det bra. Golfen då? Det gick inte så bra, jag vann inte om man säger så…

Finns inget som en högrevsburgare med nymald färs från egna köttkvarnen, den lite grövre texturen som blir av köttkvarnen ger ett tuggmotstånd och en känsla av att man äter kött som färdigmald inte ger. Att stå och grilla den på grillen i köket ger en känsla av lyx. Det enda som kan slå det skulle väl vara att stå ute på altanen en härlig sommarkväll och grilla den samtidigt som man smuttar på en kall öl med havet i bakgrunden. Allting har dock sin tid och idag är det söndag och dags för lunch, just här och nu är det väl värt det lilla extra besväret att plocka fram köttkvarnen och göra sig omaket att mala färsen.

Så har då ytterligare ett par i den nära bekantskapskretsen passerat vad som allmänt ses som en milstolpe i livet. Nu är det inte så många kvar som inte halkat in på den så kallade döhalvan. Halvan förresten, vet inte varför det kallas så. Det borde ju innebära att vi människor skulle bli hundra år vilket inte så många blir, inte ännu iallafall. Nåja, det är väl bara ett gammalt uttryck och jag som passerade den gränsen för ett par år sedan kan intyga att det inte är det minsta farligt utan faktiskt ganska behagligt.

Med ett fantastiskt arrangerat kalas firades Lotta & Mats med god mat och dryck.

Skönsång och andra upptåg gjorde att tiden gick alltför fort och innan vi visste ordet av så var kvällen på väg att bli natt och undertecknad trött. En relativt ”blöt” kväll avslutades med en oerhört blöt promenad hem i regnet. Väl hemma tog det inte många minuter innan John Blund infann sig för att kasta sand i ögonen och en välbehövlig sömn tog sin början.

Så var den här, dagen när den vi alla tänkt på som liten nu börjar bli stor. Nu förtiden är inte alla närvarande på födelsedagar längre. Inte på plats iallafall. Om man bor på andra sidan jorden så kan man med dagens teknik se till att vara med på länk för lite skönsång och hurrarop på morgonen.

Uppskattades mycket av lillasyster och tillika dagens jubilar. Festligheterna fortsätter under dagen med middag för dom som bor i närheten.

Alla lät sig väl smaka av den goda glögggrytan. Traditionell ljusshow med tårtljusen fick bli avslutning på middagen. Mätta och belåtna fick alla sedan en skön stund i vardagsrummet.

Hoppas alla är nöjda med dagen. Känslan är att dagens centralfigur var nöjd med det som både serverats och i övrigt hänt.