Är så fascinerad över sättet man försöker styra upp distanseringen på hotellet, i en gång är det pilar som visar högertrafik, nästa gång blir det helt plötsligt vänstertrafik. Allt är som gjort för att vi hela tiden kolliderar med varandra. Är det en vaktmästare som gjort det, eller kanske det är flera? Kanske en spansk vaktmästare i ena korridoren medan en brittisk dito jobbar på i en annan korridor. Eller är det ett resultat av någons lustiga sinne för humor? Får nog aldrig reda på det.

En sak som är konsekvent här är användandet av munskydd, kommer man till baren utan munskydd så är det bara att vända tillbaka och sätta på sig munskydd innan man kan få det man önskar att dricka. Som svensk är man inte så van vid användandet av munskydd, efter ett par dagar så börjar även det bli en vana. Det krävs bara när man går fram till baren, när man går in på restaurangen, vid buffén men givetvis inte när man satt sig vid sitt bord. I affärer är det obligatoriskt men inte ute på promenad längs trottoarerna.

Det är kolossala mängder mat som konsumeras på ett sånt här hotell. Det finns i princip någon typ av mat att tillgå från tidig morgon till sen kväll.

Tyskar, holländare, danskar, svenskar och en och annan engelsman förser sig av hjärtans lust av buffén, dom slafsar i sig korvar och köttbitar, fisk och kyckling. Det finns kanariska specialiteter och chicken nuggets med pommes för den som föredrar det. Allt sköljs ner med rött eller vitt vin och någon öl. Salladsbuffén är enastående, färska grönsaker och frukt så man kan mixa sin egen sallad, min favorit är den färska löken som är så mild och god i smaken.

Efter respektive måltid sätter sig de flesta i antingen någon av barerna eller på en solstol för att smälta maten, gärna med en drink. Bara för matsmältningen förstås.

Nerverna hängde som vanligt lite på utsidan när dom närmade sig flygplatsen.

-Där är nog P3, sa Louise när dom precis passerat infarten till P huset.

– Va, är det där, sa Pelle och körde vidare och tvingades ta ett extra varv runt parkeringshusen. Till slut hittade dom in på rätt ställe och parkerade bilen. Nu skulle bara alla kontroller avklaras innan semestern började på allvar.

Väl inne i hallen var det självklart kö till en stängd incheckningsdisk.

-Vi letar upp en apparat och skriver ut väsktaggar, sa Louise och började springa runt överallt för att leta efter en apparat som fungerade , behöver vi säga att det var utan framgång?

Till slut accepterade hon att det fick nog bli kön ändå, men inte utan att fråga i informationsdisken.

Det rullade på ganska bra när dom väl öppnade och snart stod dom i nästa kö, till säkerhetskontrollen. Den gick också över förväntan och rätt vad det var så satt Pelle med en whisky och kände att nu djäklar började semestern.

En snap från dottern ställde allt på ända, planet försenat till 22:40. Men för helvete tänkte Pelle där han satt med sin medicin för att känna sig bättre till mods vid embarkerandet av den där satans plåtlådan. Louise kom springandes tillbaka och hade uppenbarligen sett på någon informationsskärm detsamma som stod i snapen från dottern. Efter en stund lyckades Louise med hjälp av några andra hjälplösa och smått chockade medresenärer luska ut att ett informationsmöte skulle hållas vid gate 19 om en stund.

Vid gate 19 samlades en brokig skara, vissa förtvivlade, andra satt och pratade och skojade lite med varandra, några barn hittade en rutschkana och åkte upp och ner i den under högljudda skratt. Louise satt och funderade på om vi skulle åka hem eller stanna kvar, Pelle i sin tur lämnade det till henne eftersom han i sin iver att dämpa resfebern inmundigat mer än lagen tillät för att köra bil.

– Vad tycker du, frågade Louise.

– Du bestämmer , sa Pelle och tänkte att 22:40 var satans länge att hänga här, blir både dyrt och hög promillehalt innan det var dags att kliva ombord ikväll.

Högtalaren sprakade till och en helt oengagerad människa förkunnade att planet från Stockholm hade tekniska fel och vi fick minsann en voucher på 200kr att shoppa loss för i restaurangerna. Ett antal upprörda röster hördes i lokalen men efterhand skingrades ”gänget”och försvann ut genom dörrarna till den ” riktiga världen” utanför security zonen.

Precis hemkomna kom så ett sms att nu hade man som genom ett trollslag hittat ett flygplan som fanns på Landvetter med avgångstid 15:30. Pelle & Louise tittade på varandra och unisont sa dom att vi kommer iallafall fram i vettig tid, sov därefter liten en stund och åkte sen till flygplatsen igen. Efter en liten utflykt på 14 mil tur och retur så var dom alltså till slut vid gaten och klev ombord, självklart hade Pelle sin vana trogen samlat mod i baren för typ 400-500 kronor.

Från och med nu gick resan helt odramatiskt och väl framme kom väskorna direkt och dom var till och med först ut, den förbokade taxin stod utanför och väntade. 25 minuter senare var dom incheckade och hotellet hade förberett lite kallskuret i restaurangen. En lång och stökig dag fick till slut en bra avslutning. Semestern kan börja!